Kvalitet på högskolor och universitet skiftar kanske mer än man tror – till och med mellan utbildningar på samma lärosäte. Beroende på vad du läser varierar allt från antal föreläsningar, laborationer, studiebesök… även lärarnas allmänna tillgänglighet varierar. Dessutom kan det vara stor skillnad mellan likadana utbildningar på olika skolor där kurser, kursinnehåll, litteratur och upplägg kan vara helt annorlunda varandra. Det senare behöver ju dock inte vara dåligt på något sätt så länge det uppfyller målet om att alla som tar en biologexamen skall ha samma slutliga kunskap oavsett vart man läser. Eller?

Utbildning är ett pussel!
Bild återfinns @ quality-one.com

Kvaliteten på högskolan innefattar många saker som tillsammans ger hög kvalitet och ett bra slutresultat. En självklar del är lärarens kompetens och förmåga att lära ut och engagera. Ett annat är valet av kurslitteratur och kursernas innehåll – programmets röda tråd. Det handlar också om antal föreläsningar, lokaler och studiemöjligheter. Framför allt så gäller det att kurserna i ett program är sammanhängande – att saker inte upprepas allt för många gånger, eller att kurserna hanteras som skiljda bitar istället för del av ett större pussel. Det fungerar exempelvis inte att en kurs ställer högre kunskapskrav än vad föregående kurser gett… precis som att en kurs inte heller skall ställa för låga krav än föregående kurser då kanske man istället ställer sig frågan: Varför läser jag det här?.

Att svenska högskolor och universitet är beroende av statliga medel och att omfattningen i sin tur beror på antal studenter i ett visst program är väl ändå lite skevt? Hade det inte varit bättre om alla program på en utbildningsnivå får samma summa (?), oavsett om det är 30 eller 8 studenter? Då skulle alla få samma chans till kvalitet och alla ligga på samma nivå, inte sant? För att reglera antal program en högskola sedan kan erbjuda är således inte längre beroende av ekonomiska svårigheter men istället på ett regelverk över hur många studenter som faktiskt studerar under ett antal år – säg en cykel på tre. Om Sverige verkligen skall vara ett solidariskt land, där högskolan och universitetet är öppna för alla svenska medborgare, torde det vara en bra strategi. Med detta i åtanke så kan man också fundera på om inte alla problem med studentbostäder skulle minska när alla högskolor och universitet får samma förutsättningar att skapa utbildningar med kvalitet, för är det inte därför? Är det inte därför studenter hellre söker till Chalmers i Göteborg än Högskolan Väst i Trollhättan? Eller KTH i Stockholm istället för Högskolan Dalarna eller Linnéuniversitet i Kalmar? För att man har en uppfattning om att vissa universitet är bättre än andra, dem har mer studenter och mer resurser. Idag är det sant, imorgon behöver det inte vara så.

Högskolor och universitet borde bedömas på sin kvalitet och för att göra en kvalitetsbedömning som håller så krävs det en jämförelse mellan skolor med lika resurser och ekonomi, en ekonomi som i sin tur beror på antal sökande. Att en skola är populärare än en annan borde inte ge mer pengar i kassan. Men man måste fortfarande inse att den ekonomiska jämställdheten inte nödvändigtvis innebär lika kvalitet. Läraren är en oerhört viktig pusselbit i att göra en utbildning innehållsrik, omtyckt och givande. Det är från läraren som man får uppfattningen om ny kunskap. I grund och botten handlar det kanske om berättarkonst. Läraren måste vara bra på att berätta för att elever skall bli intresserade och stanna intresserade av ett ämne. Det handlar inte om att läraren måste vara rolig, inte alls, men att skapa engagemang hos elever och studenter är en egenskap som syns i varje lärare som älskar det hon/han gör. Om din mattelärare tycker om sitt jobb så tycker även du själv att matematik nog är ganska bra ändå.

Nyligen läste jag en mycket intressant semi-självbiografi av Joshua Foer, en journalists resa till att bli korad ”U.S. memory champion”. Boken i sig gav inte så mycket ljus över Joshua själv som över allt som kretsar minnesträning, moderna tävlingar och inte minst människans historiska perspektiv på minnet.

Det som slog mig mest var de avsnitt där diskussionen föll in på inlärning i skolmiljö och hur målet ofta är att memorisera så mycket fakta som möjligt, ofta, genom ren upprepning.

Buzan believes schools go about teaching all wrong. They pour vast amounts of information into students’ heads, but don’t teach them how to retain it. […] But it’s not memorization that’s evil, he says; it’s the tradition of boring rote learning that he believes has corrupted Western education.

Det finns många som anser att vi har “glömt bort” hur man minns allt eftersom internet och andra “externa” källor av information blivit allt mer tillgängliga. Samtidigt finns det dem som ser det helt omvänt – i sin bok ”Moonwalking with Einstein: The Art and Science of Remembering Everything” skriver Joshua bl.a. om Gordon Bell:

Bell sees himself as the vanguard of a new movement that takes the externalization of memory to its logical extreme: a final escape from the biology remembering. […] For the last decade, Bell has kept a digital “surrogate memory” to supplement the one in his brain. […] A miniature digital camera, called a SenseCam, dangles around his neck and records every sight that passes before his eyes.

Hur mycket vi än kan förlita oss på Google, så kan man inte undkomma att ett gott minne fortfarande är användbart. Jag minns hur jag och en barndomsvän fick för oss att lära oss USA:s samtliga delstater och dess huvudstäder utantill i sjunde klass. Hur gick vi tillväga? Vi repeterade, övade, och övade… men tänk om vi hade kunnat lära oss det smidigare (?), snabbare (?), och inte minst mer långvarigt? Idag vet jag inte ens om jag kan nämna en delstat/huvudstads-kombination korrekt. Men ett av de smått ”skrämmande” fakta jag fick veta utifrån att läsa Joshua Foers bok var hur mycket skolväsendet på senare år påverkats av att vi inte behöver minnas eller att skolungdomar överlag inte lär sig det som kan anses vara ”allmänbildning”:

Could any less be said to those two thirds of American teens who don’t have a clue when the Civil War occurred? Or the 20 percent who don’t know who the United States fought against in World War II? Or the 44 percent who think that the subject of “The Scarlet Letter” was either a witch trial or a piece of correspondence? Progressive education reform has accomplished many things. It has made school a lot more pleasant, and a lot more interesting. But it’s also brought with it costs for as individuals and as citizens. Memory is how we transmit virtues and values, and partake of a shared culture.

Igår var det avslutningshögtid vid Högskolan Väst. Jag hade inte planerat att gå – men då programansvarig hörde av sig för en vecka sedan och bad mig komma ner för mottagande av ”bästa examensarbete” så kan man väl inte tacka nej (?). Det var en trevlig ceremoni om än mycket kort – trots att vi var blott fyra från klassen närvarande så representerade vi ändock en närmare en fjärdedel – fler elkraft-studenter behövs!

Det gjorde mig väldigt glad att se Lars-Gunnar där, f.d. co-opkoordinator. Hans stöd var i mångt och mycket ledande till att jag skrev mitt examensarbete på ABB i Ludvika. Han höll med mig om mitt val, att börja från ”praktiken” och gå mot teorin – dvs. att jag tog ett jobb som idrifttagare för att sedan arbeta mot målet att jobba inom utveckling.

Jag gjorde misstaget att börja med utveckling, och då vill dem inte släppa en sedan.

- Lars-Gunnar Johansson, fritt citerat.

Att få uppskattning för något jag har stort intresse för är jag djupt tacksam för – och arbetet kan förhoppningsvis vara den första tegelstenen till en förbättring av HVDC Classic-kontrollen.

Matematik har aldrig varit min starka sida, och att sitta och räkna ut ett strömvärde, en resistans eller magnetism gav mig aldrig speciellt mycket. Detta kom tillbaka till mig idag när jag satt med på föreläsning av Lennart Harnefors på jobbet när han sa att han alltid försökt trycka på anledningen bakom de beräkningar vi gör… och att det på högskolor/universitet allt för ofta bara blir ”räkna ut kapacitansen” – utan någon underliggande mening. Det känns lite som när man lär sig räkna i första klass – och man sitter och räknar antal äpplen som blir över när ”Ola” tagit två och delat lika med ”Eva”…

Nu när jag tänker tillbaka så var det nog därför som jag valde att satsa på ett jobb som commissioning ingenjör det första efter min examen – utveckling och ”beräkning” det kan jag ägna mig åt senare i livet. Min handledare uttryckte sin förvåning med att säga att han minsann trodde jag skulle söka mig till en beräkningsavdelning. Någonstans tror jag han har rätt. Det märkte jag inte minst idag på förläsningen med Lennart då vi spenderade de första tre timmarna med att repetera jw och laplace (tänk hur snabbt man glömmer alla integrerings”regler” och annat när man inte sitter vid skolbänken var dag!). Men det är den sista timmen som ledde upp till att jag skriver i detta nu – under sista timmen kom vi in på state-space modelling (ett uttryck jag inte tidigare hört).

Men så började han prata om överföringsfunktioner… och jag väcktes ur den ”dvala” man så lätt hamnar i under långa föreläsningar. Reglerteknik och tanken på att man kan kontrollera omvärlden runt omkring, beräkna och förutse hur den beter sig – det har fascinerat mig ända sedan jag tog kursen i reglerteknik med Anna-Karin Christiansson vid Högskolan Väst för närmare två år sedan. Kanske inte så konstigt att mitt examensarbete var så inriktat heller – och jag minns fortfarande hur Anna-Karin, som förblivit för mig en stor inspiration, kom fram i högskolans korridorer och sa med självsäker röst: ”Så när kommer du och blir min doktorand?”

Jag har aldrig sett mig själv som teoretiker och inte heller som en doktorand. Men jag börjar bli allt mer säker på mig själv när jag ibland låter tankarna sväva: ”kanske skulle jag läsa en Master i reglerteknik så småningom.”

Nästa vecka bär det av ner till Trollhättan. Från början hade jag inte tänkt att jag skulle ta mig tid till att medverka på avslutningshögtiden – men så fick jag ett mejl i veckan från programansvarig som sade att jag var inbjuden att ta emot utbildningens stipendium för ”årets examensarbete”. Kanske ser jag Anna-Karin då, och kanske släpper jag kommentaren att en vacker dag, då kanske jag doktorerar i reglerteknik.

Improvement of Commutation Failure Prediction in HVDC Classic Links

In this thesis, an evaluation of the existing control system for ABB: s HVDC Classic Links is performed in order to investigate whether a possible improvement to commutation failure prediction is possible and to be recommended.

The thesis starts with a theoretical approach to the complexity of consequences of increasing the extinction angle (γ) in order to prevent commutation failure in inverter operation, which is later confirmed through using the simulation software PSCAD to evaluate coherence between simulation results and theory.

Dynamic power studies are performed through simulations in the electromagnetic time domain transient tool PSCAD in order to establish a possible improvement to the existing commutation failure prediction today used in ABB control systems for HVDC applications.

The thesis shows three possible detection signals to quickly detect increased risk for commutation failure within 1 ms after fault initiation. It addresses issues of network strength and robustness. The detection can be made by utilizing existing control system signals for recording zero-crossing times of the valve voltages, the sum of the AC voltage phases and to detect phase shifts using the error signal of the internal PLL-algorithm.

Several points of interest are presented in the thesis for a successful implementation of an improved predictor algorithm. Simulations show how there are limits to when an angle increase may be effective concerning point-of-wave of the AC voltages as well as point-of-wave in the extinction angle (γ) transient, where an effective use of an improved predictor is limited to areas between 0-54º and 144-216º on the AC voltage cycle.

The extent to which an extinction angle (γ) contribution is effective without giving consequences which leads to network collapse is highly related to the strength of the connected AC system and there might be applications in which an increase in (γ) is not to be advised.

_________________________________________________________________

My Bachelor’s thesis was approved by University West, 17th of March 2011. The electronic publication can be found in full text at the DiVA database for academic papers in the coming weeks.