Kvalitet på högskolor och universitet skiftar kanske mer än man tror – till och med mellan utbildningar på samma lärosäte. Beroende på vad du läser varierar allt från antal föreläsningar, laborationer, studiebesök… även lärarnas allmänna tillgänglighet varierar. Dessutom kan det vara stor skillnad mellan likadana utbildningar på olika skolor där kurser, kursinnehåll, litteratur och upplägg kan vara helt annorlunda varandra. Det senare behöver ju dock inte vara dåligt på något sätt så länge det uppfyller målet om att alla som tar en biologexamen skall ha samma slutliga kunskap oavsett vart man läser. Eller?

Utbildning är ett pussel!
Bild återfinns @ quality-one.com

Kvaliteten på högskolan innefattar många saker som tillsammans ger hög kvalitet och ett bra slutresultat. En självklar del är lärarens kompetens och förmåga att lära ut och engagera. Ett annat är valet av kurslitteratur och kursernas innehåll – programmets röda tråd. Det handlar också om antal föreläsningar, lokaler och studiemöjligheter. Framför allt så gäller det att kurserna i ett program är sammanhängande – att saker inte upprepas allt för många gånger, eller att kurserna hanteras som skiljda bitar istället för del av ett större pussel. Det fungerar exempelvis inte att en kurs ställer högre kunskapskrav än vad föregående kurser gett… precis som att en kurs inte heller skall ställa för låga krav än föregående kurser då kanske man istället ställer sig frågan: Varför läser jag det här?.

Att svenska högskolor och universitet är beroende av statliga medel och att omfattningen i sin tur beror på antal studenter i ett visst program är väl ändå lite skevt? Hade det inte varit bättre om alla program på en utbildningsnivå får samma summa (?), oavsett om det är 30 eller 8 studenter? Då skulle alla få samma chans till kvalitet och alla ligga på samma nivå, inte sant? För att reglera antal program en högskola sedan kan erbjuda är således inte längre beroende av ekonomiska svårigheter men istället på ett regelverk över hur många studenter som faktiskt studerar under ett antal år – säg en cykel på tre. Om Sverige verkligen skall vara ett solidariskt land, där högskolan och universitetet är öppna för alla svenska medborgare, torde det vara en bra strategi. Med detta i åtanke så kan man också fundera på om inte alla problem med studentbostäder skulle minska när alla högskolor och universitet får samma förutsättningar att skapa utbildningar med kvalitet, för är det inte därför? Är det inte därför studenter hellre söker till Chalmers i Göteborg än Högskolan Väst i Trollhättan? Eller KTH i Stockholm istället för Högskolan Dalarna eller Linnéuniversitet i Kalmar? För att man har en uppfattning om att vissa universitet är bättre än andra, dem har mer studenter och mer resurser. Idag är det sant, imorgon behöver det inte vara så.

Högskolor och universitet borde bedömas på sin kvalitet och för att göra en kvalitetsbedömning som håller så krävs det en jämförelse mellan skolor med lika resurser och ekonomi, en ekonomi som i sin tur beror på antal sökande. Att en skola är populärare än en annan borde inte ge mer pengar i kassan. Men man måste fortfarande inse att den ekonomiska jämställdheten inte nödvändigtvis innebär lika kvalitet. Läraren är en oerhört viktig pusselbit i att göra en utbildning innehållsrik, omtyckt och givande. Det är från läraren som man får uppfattningen om ny kunskap. I grund och botten handlar det kanske om berättarkonst. Läraren måste vara bra på att berätta för att elever skall bli intresserade och stanna intresserade av ett ämne. Det handlar inte om att läraren måste vara rolig, inte alls, men att skapa engagemang hos elever och studenter är en egenskap som syns i varje lärare som älskar det hon/han gör. Om din mattelärare tycker om sitt jobb så tycker även du själv att matematik nog är ganska bra ändå.

Igår landade vi åter på svensk mark efter att ha befunnit oss på Sardinien i närmare tre veckor. ABB:s projekt SAPEI, som jag tidigare skrivit om, är nu i sitt slutskede – en länk med total nominell effekt på 1000 MW.

När vi steg av flyget och satte oss i bilen på väg hemåt regnade det ner så häftigt att det var som ett vattenfall snarare än regn. Men vi fann det skönt att komma hem till huset, varmt, gästingivande och hemma. Flygresan upp (och ner) var tärande, flyg var försenade, connections nästan missade och allt som allt väldigt stressande. En fråga som jag ställer mig själv är hur flygbolag/resebolag beräknar den tid som behövs mellan byten. Vi hade två byten på vår resa, vardera knappt en timma lång, med försenade flyg och tiden det tar att bara ta sig ut ur flygplanet lämnar inte mycket över för en lunch. Jag förstår att snabbmatsrestaurangerna längs Arlanda-vägen går med vinst.

Det som gjorde mig mest besviken i Italien var bristen på engelsk litteratur. Jag finner det väldigt rogivande att gå in i en bokaffär fylld med böcker och hitta något riktigt spännande. På hemresan kom jag dock över en artikel som berättade om dåtidens flygresor i början av förra seklet närmare bestämt 1930-talet. Den öppnar så här:

”Back in the 1930s, air travel was slow, but the trip was a real adventure, a flight over the world’s landscapes, from the rice fields of Tonkin to the Dodecanese. A fortunate few experienced this unique trip.”

Art Aviation, Air France, 1939 (Källa)

Den fortsätter sedan med att berätta om hur en Guy Desjardins (16) flyger från Hanoi till Marseille 1938; en flygresa som tar sex dagar. Sex dagar i luften (?), kanske du tänker. Men nej, det är inte mindre än 16 stopp på vägen där dem får njuta av middagar och kultur som sträcker sig längs halva jordklotet. 1938 var flygresor fortfarande något för ”överklassen” och dem välbärgade, Guys enkelresa gick på € 8 200.

Kanske borde man visa mer tacksamhet över att flyg inte tar så lång tid i dagsläget (?), men de hade i alla fall lyxen att njuta av en riktig måltid. Jag avslutar detta inlägg med ett citat från John Fowles ”The French Lieutenant’s Woman” publicerat hos bokbloggen 101 Books som jag läser mer eller mindre dagligen; en bok jag definitvt lägger högt upp på min ”To Read”-lista (!).

The supposed great misery of our century is the lack of time; our sense that, not a disinterested love of science, and certainly not wisdom, is why we devote such a huge proportion of the ingenuity and income of our societies to finding faster ways of doing things–as if the final aim of mankind was to grow closer not to a perfect humanity, but to a perfect lightning flash.

Excerpt from The French Lieutenant’s Woman by John Fowles